onsdag 13 augusti 2008

Rally-Rune

Nu har jag läst inlägg av två bloggare som handlar om deras bilar, nämligen Loppanlej och Smartasmia. Det får mig att tänka bitterljuva tankar om min första kärlek. Och hitills största kärlek också för den delen (iaf när det gäller bilar): Rune.

Eftersom jag tog körkort ganska sent (-02) och ville få in lite rutin på att köra bad jag min far och bror om hjälp att köpa en bil. Jag kunde inget om bilar, så det var lika bra att överlåta det på dem. Jag hade tre krav: Liten, ca 50 000 kr och inte vit. Pappsen hittade en liten raring hemma i Norrköping och det var kärlek vid första ögonkastet: En röd Renault Clio -95. Den döptes till Rune eftersom det faktiskt stod Rune inuti den främre kofångaren (!). Eller Rally-Rune. Eftersom han kom från Npg, kallades han oftast för OallyOune, eller kort och gott för Oune. (uttalas på östgötska förstås)

Oune och jag var ute på många äventyr tillsammans. Vi hann bland annat bila ner till Italien med vänner. Detta var under värmeböljan -02 och Oune saknade Air condition. Men han hade en taklucka som var fantastisk. Vi for runt där bland alla galningar i Italien och lyckades bland annat tappa avgassystemet i Pisa, vilket var en upplevelse i sig.

Oune var även den bilen som tog oss till ostkusten i början och han packades full med katter och annan packning så det såg helt galet ut. Ni anar inte hur mycket man kan klämma in i en Clio!

Oune finns dock inte bland oss. Jag lyckades krocka med honom förra året och raringen blev så illa tilltyglad att försäkringsbolaget löste in honom. Det var med tunga steg och sorgset hjärta jag lämnade över nycklarna till honom på Bilia den där höstdagen -07. Jag hoppas att de tog tillvara på hans motor, som inte en endaste gång under 5 år klånglade det minsta.

Jag saknar fortfarande min första egna bil. Jag saknar honom på våren när den första solen kikar fram, då jag och Oune brukade cruisa runt med öppen taklucka och njuta. Visst, den nya grabben Stellan är bra, men det är inte Oune. Jo, jag vet, jag är galen som ger ett dött ting en själ. Men det kändes som om han hade en. Faktiskt! :)

5 kommentarer:

karro, sa...

första bilen känns alltid speciell! jag bytte bil förra hösten, men kan fortfarande sakna min lilla vildvittra!

Jo sa...

Karro: :) Vildvittra? Vilket rart namn!

Linda P sa...

Ååå, kära du. Jag och Pärlan förstår dig precis. Oune- may you rest in peace.


Guud vad smart att du löst MrsBandco... Jag fattade inte heller det :)
KRAM!

Smartasmia sa...

Underbaraste lilla fröken där:-) Och lille Oune - var han än är numera. Visst kan de ha känslor. Eller åtminstone framkalla sådana. Jag saknar redan Yarisen...som tyvärr aldrig hann få ett namn. Kram på dig.

Jo sa...

Linda P: Pärlan? Det hette min cykel ;)
Jaaa, visst är jag smart?! ;) Kram!

Smartasmia: Man fäster sig vid de små liven, knepigt men sant! :) Hoppas att lilla (stora) Volle fastnar också! Kramkram!