onsdag 6 februari 2013

På tal om elefanter...

Jag skrev ju om elefanter härom dagen. Och det är precis som en sådan jag känner mig. Jag är stor som en elefant på grund av att jag är gravid! Och inte nog med det, jag har nog varit gravid ungefär lika lång tid som en elefant är dräktig. 

Denna graviditet är nämligen den sjunde i ordningen på ungefär två och ett halvt år. Vi har råkat ut för inte mindre än sex missfall under denna tid och nu är vi äntligen mer än halvvägs för första gången!

Jag har funderat fram och tillbaka på om och hur jag ska skriva något om graviditeten här på bloggen. Det som fick mig att fundera mer på allvar om det ändå fanns en poäng med att göra det var när jag läste på Soligs blogg om deras kamp för att få barn. När jag läste hennes fina inlägg om barnlängtan och problem blev jag märkligt nog glad. Inte för att jag önskar att någon hamnar i den sitsen, utan för att jag blev glad över att läsa om att det finns andra som vi därute!

Nu har ju vårt problem inte legat i fasen bli med barn, utan att få behålla det. Vi har försökt i snart fem år och i början blev jag inte ens gravid. När jag på midsommar för 2,5 år sedan fick positivt på ett graviditetstest visste lyckan inga gränser, vi skulle ju precis skicka in papper om utredning! 
Sen föll vi ner i det mörkaste av alla hål när vi på tidigt ultraljud märkte att det var tomt. Det fanns inget litet foster med tickande hjärta, det fanns inget alls. Min kropp hade bara inte fattat det. Vi fick den smärtsamma vägen veta att det finns något som kallas Missed abortion. Sen följde ytterligare ett MA, som det kallas, och ett "vanligt" missfall. 

Nu började vi fatta att något var riktigt fel och vi fick genomgå en massa utredningar för att se om de kunde hitta någon orsak till att vi drabbades av detta. Vi fick fler missfall och jag läste på en massa och blev bara mer och mer fundersam. Visst hade jag hört talas om folk som fick missfall, men aldrig att det var så många som en av fem graviditeter som slutar i missfall. Jag hade egentligen inte heller hört om någon jag kände eller så som drabbades av upprepade missfall och det kändes väldigt... vilset och ensamt. 

De hittade inga fel på oss, utan det var "bara otur". Gå hem och försök igen, var rådet vi fick. Jag kan inte påstå att vi är särskilt nöjda med bemötandet vi har fått i detta på Sahlgrenska i Göteborg. Vi fick aldrig träffa samma läkare två gånger, bara nya ansikten hela tiden. Som om allt detta inte var tillräckligt smärtsamt utan att vi skulle vara tvungna att dra vår historia varje gång för varje ny läkare vi träffade...

Som tur var, fick vi kontakt med en underbar läkare här i Borås som forskar om upprepade missfall. Vi har fått möjligheten att vara med i hans studie om missfall och så här långt har det gått bra. Studien går i korta drag ut på att jag medicineras med en låg dos Acetylsalicylsyra (alternativt placebo) samtidigt som läkaren lägger stor vikt vid den sk omhändertagandefaktorn. Det innebär att vi har ett telefonnummer som går direkt till honom och jag kan smsa närhelst på dygnet jag känner att jag behöver komma i kontakt med honom. Han ringer sedan upp så snart han kan och det är bara honom vi träffar, inga andra läkare. Det är väldigt stor skillnad mot hur det var på Sahlgrenska och har betytt väldigt mycket för oss.

Jag är i vecka 23 nu, men ropar verkligen inte hej ännu. Vi är fortfarande oroliga över att något ska gå snett och jag kan inte riktigt ta till mig att det faktiskt är på gång nu. Detta är lite paradoxalt eftersom jag redan vid nyår fick den där bebismagen som visar att jag är gravid och inte bara okynnesfet. Nu är magen rejält stor, trots att jag inte har gått upp så hemskt mycket. (Jag hann i och för sig gå upp en hel del under de andra graviditeterna så bebisen har ju att ta av ändå, liksom...)

Ett sätt för mig att hantera och förstå att vi ska bli föräldrar är att tillverka små kläder till vår kommande bebis. Pysselterapi på hög nivå, med andra ord!

Nu undrar ni kanske var J har varit i allt detta. Han har varit bredvid mig i allt och vi vet verkligen vad vi vill. Både vad det gäller oss och barnfrågan. Han har varit och är min klippa, den som alltid finns där. Under denna graviditet har jag varit trött, så trött och han har skött allt här hemma medan jag har sovit bort både kvällar och helger. Han är mitt allt, mitt hjärta!

Och varför i hela friden berättar jag en sådan här sak på bloggen? Varför nöjer jag mig inte med att bara hojta att jag är gravid? Jo, för om jag med detta kan få bara en endaste person att känna sig mindre ensam och få veta att det faktiskt finns läkare som bryr sig, ja då har jag gjort något bra.

Jag skriver inte detta för att jag vill att någon ska tycka synd om mig/oss, för så är det inte. Det har varit för jävligt, det ska jag inte sticka under stol med, men just nu är vi på den andra sidan. Men det finns fortfarande personer därute som är på fel sida, och det är de som behöver och ska få medkänsla och omtanke.

Så, ett lååångt inlägg med mycket allvar men även en glad nyhet. Det är en Mini-J på gång!

22 kommentarer:

Anonym sa...

Åhh vad roligt. Grattis till er båda och vi håller alla tummar! Ni är absolut inte ensamma, jag har flera vänner med liknande problem. Dock inget det pratas om så mkt...tyvärr...

Vi får ta den där fikan snart, jag hör av mig via fb.
Många kramar
//Linda

lisakristin sa...

Åh vad roligt för er, äntligen, stort grattis!

Liten tös sa...

Åh så roligt att höra om Mini-J även här! Starkt att berätta er historia och jag är övertygad om att det kommer hjälpa många.

Precis som Linda skrev här tidigare så finns det många men inget som det pratas högt om. Istället söker nog många på nätet för att få lite information, hjälp eller stöd. Då är dessa inlägg viktiga.

Underbart att höra att ni fått kontakt med en sån toppenläkare! En sån borde alla få ha!

Kram

Iris sa...

Stort grattis till er! Starkt att skriva om er resa!

Kram / iris

Mrs E sa...

Bra skrivet, jag tror också att sådant här kan hjälpa andra, det är alltid skönt att slippa känna sig ensam, speciellt om något såhär jobbigt.

Grattis igen och en stor kram till dig och J.

Tant Grön sa...

Vilken fantastisk kul nyhet, jag håller verkligen tummar och tår och hoppas det ska gå vägen den här gången.

Kram!

Martina sa...

Mina fina vän. Mina ögon tåras av både glädje och sorg när jag läser dina rader. Trots att jag varit med på er tuffa resa berör det mig lika mycket igen.

Jag är så glad för er skull. Sann delad glädje. Jag vet att allt kommer gå finfint. <3

Lotten sa...

Grattis till er! vad roligt! Jag håller tummar och tår för er!

otroligt starkt av dig att dela med dig av din historia. Jag är säker på att det finns fler därute som är i samma sits som ni varit och blir stärkta av er historia... Bra jobbat!

Kram Lotten

Ulrika på Timjan och pioner sa...

Stor grattis!

Beas sa...

Vad varm jag blir av att läsa detta!!! I början av 2000-talet kände jag samma som du, att ingen pratade om oförklarlig barnlöshet. Eftersom internet var lite "nytt" fanns det heller inga forum eller direkta hemsidor som berörde detta. Jag startade en grupp som hette just "Oförklarligt barnlös" och JISSES vad jag snabbt fick veta att jag INTE var ensam. Den växte sig jättestor på mycket kort tid och jag blev helt himlastormande lycklig och lite ledsen över att vi var så många, att jag inte var ensam. Nu finns inte gruppen längre kvar och jag upplever att många oftare pratar mer öppet om det. En positiv utveckling med andra ord. Min son kom till genom IVF och jag har också varit med om tomma ultraljudsskärmar. Jag är så stolt över att du berättar och delar med dig av detta, det hjälper de som fortfarande kämpar. Tack! Jag håller tummarna för att det ska gå riktigt bra för er. Kram!!!

Mrs. b sa...

Stort grattis - så himla roligt!
Såklart att det ska gå vägen den här gången och jag håller alla tummar jag kan!

Jag har inte varit i den situtationen själv så jag kan bara ana hur jobbigt & ledsamt det har varit. Jag vet att det finns många som delar din historia, och hoppas detta kan ge dom extra styrka!

yllet sa...

Åh grattis. Jag läste detta häromdagen och började formulera ett kommentar men allt jag skrev kändes taffligt och fel. Allt jag kan säga är GRATTIS!! Stort lycka till!! Vi har vänner som gått igenom liknande utan att någon visste något om hur jobbigt de hade det. Förrens efteråt. Säkerligen kommer ett inlägg som detta vara styrkande och stödjande för många.
Stor kram, och igen, grattis!

Louise sa...

Åh, stort grattis och lycka till!!! Vilken fantastisk lycka!!

Vad fint att du delar med dig av Er berättelse! Är tyvärr alldeles för många där ute som precis som ni kämpat och kämpar för att få en liten familj!! Blir glad ända in i hjärteroten när man hör om historier som er där det till slut går bra! Det ger hopp åt alla som längtar och försöker att orka kämpa vidare!!

Var rädd om dig och lill*n i magen!! Och än en gång, stort grattis!!

Kram Louise

Jo sa...

Linda: Tack! Det är nog vanligare än man tror, men hur ska man veta det om ingen säger något? :)
Fika låter bra! Kram

Lisakristin:: Tack! :)

Liten tös: Ja, det är ju nätet man får söka sig till om man hamnar i denna sits. Tyvärr för en IRL-person hade suttit fint!
Alla borde ha en egen Lennart, det är en sak vi upprepar ofta. Kram!

Iris: Tack för gratulationen!

Mrs E: Jag hoppas att jag kanske kan hjälpa någon iaf. Om inte annat med att vidarebefordra information om läkaren.

Tant Grön: Tack och tack för tumhållningen! :)

Martina: Tack, vännen! Det känns fint att veta att du finns där!n:)

Lotten: Tack för tumhållningen! Jag hoppas att det kan hjälpa någon iaf! Kram

Ulrika: Tack! Jag hoppas få nytta av dina tips om funktionsritningar mm sen när vi ska planera för en barnvänligare trädgård! :)

Beas: Tack för dina fina ord! Vad skönt att läsa om att det har gått så bra för er. Tyvärr verkar det vara enklare att prata om IVF än missfall, men jag hoppas att det blir bättre framöver! Kram!!

Mrs B: Tack! Jag hoppas såklart också att det ska gå vägen, idag går jag in i vecka 24, galet!
Hoppas att någon får nytta av inlägget. :)

Yllet: Bara ATT du skriver, betyder mycket, tack!
Det är ju ofta så att det blir lite för mycket att prata om det när man är mitt uppe i det. Våra nära vänner har vetat om det, men i övrigt så är det samma här; jag har berättat först nu.
Kram och tack!

Louise: Tack! :) Vi är ju inte där ännu, men har gott hopp i alla fall! Kram

Solveig Lövendahl sa...

Kärlek, kärlek, kärlek!!!

Anki sa...

Så fint du skriver och lika omtänksam mot andra som du alltid är. Vi är så glada för er skull! Kram!

Clara sa...

Grattis, underbart att höra!

Och starkt att du vill skriva om det, precis som du skriver tror jag att det pratas för lite om ofrivillig barnlöshet och missfall. Innan jag blev gravid hade jag verkligen ingen aning om att missfall är så vanligt!

Jo sa...

Solveig: Kärlek! :)

Anki: Tack för att ni finns! <3

Clara: Tack!
Nej, men vet ju inte det innan man hamnar i gravidsitsen och börjar läsa lite, och än mindre att det finns sådana som får många upprepade missfall. Tråkigt, men det kanske blir bättring?

emdu sa...

HUR KUNDE JAG MISSA DET HÄR? Det är ju alldeles fantastiskt fina nyheter och helt underbart. Jag blir så glad för er skull! HURRA!

metamorphosis sa...

Vilket fantastiskt inlägg - på så många plan!! <3

Maria sa...

Jag tycker att det är fint att du delar med dig. Önskar er all lycka till!

Fröken Pyssel sa...

Jag blir jätteglad att du delar med dig. BRA tycker jag. VIKTIGT! Och så vill jag skriva STORT GRATTIS till liten i magen. Önskar er all lycka till och ja, nu fällde jag faktiskt en liten tår också <3