fredag 12 april 2013

BIttert?

Jag läste ett inlägg hos Solig där hon skriver om risken att bli bitter och som vanligt får hennes inlägg mig att reflektera över vår egen sits. Och jag känner igen mig så himla väl. När "alla andra" runt omkring en inte bara går förbi oss i barnafödandet, utan dessutom varvar oss genom att klämma fram nummer två, ja då ligger bitterheten runt hörnet och väntar på att få sprida sitt svarta stoft över allt.

Vi har pratat en hel del om det där med bitterhet, jag och J. Våra vänner, som har varit väldigt förstående, har ibland frågat oss hur vi står ut med alla barn och om vi inte är bittra.Visst var vi bittra. Och arga. Och ledsna. Livet känns ju väldigt, väldigt orättvist när man drabbas av missfall efter missfall och andra "bara får" barn. 

Men vi tog ett aktivt beslut att inte låta oss uppslukas av det bittra, utan försöka glädjas tillsammans med vännerna som fått sina barn. Det är ju trots allt så att antalet barn som kommer till världen inte är bestämt eller fixt så att man måste kvoteras in på något sätt. Att våra vänner får barn betyder ju inte att det blir ett barn mindre över till oss. 

Jag ska dock inte sticka under stol med att det ibland har varit skönt att få gravid-nyheten levererad via sms eller Facebook. Det har gett mig en stund att smälta nyheten. Även om vi har fått nyheten under en av våra svåra stunder så har jag ju blivit glad för deras skull. Det är bara det att man samtidigt påminns om att det inte funkar för oss.

Nu har vi ju kommit riktigt långt på vägen. Jag gick in i vecka 33 idag och bebisen lever om och trycker på några organ så att jag är konstant "åksjuk". Men det är i sin ordning, snart har vi också en liten här hos oss!

Ett stort stöd i allt detta har vår läkare Lennart varit. Honom ska jag berätta om en annan dag, för han förtjänar minst ett eget inlägg!

6 kommentarer:

Mrs E sa...

Även om jag inte kan sätta mig in i er situation så kan jag förstå att det kan kännas jobbigt och bittert - men att man samtidigt kan vara glad för någon annans skull. Nu är vi alla iaf glada över att det gått bra och ni har en liten på väg :-) Stor kram!

Copterman sa...

Hej

Jag hörde en psykolog en gång säga att om man går och är negativ och arg på allt ofta och länge, i många år så kan hjärnan slå om till bitterhet och det läget är svårt komma från...hehe....ja man får försöka tänka positivt ibland... ;)

Jo sa...

Mrs E: Exakt, det går ju bra nu och jag ÄR väldigt glad för bland annat er skull. Kram!

Copterman: Jo, men så tror jag faktiskt att det är. Låter man de neagativa tankarna ta för stor plats så tar de över. Man får försöka att hitta saker som faktiskt är bra när en del av livet är mörkt. Och så får man fokusera det som är positivt. :)

Sincerely Johanna sa...

Jag har helt glömt av att säga grattis till er och också skicka en cyberkram då jag inte är i närheten och kan krama om dig personligen. Dina inlägg om detta ämne har rört mig till tårar men också väckt en stor beundran för både dig och J som orkan kämpa vidare. Kramar i massor från Johanna

Solveig Lövendahl sa...

Hej fina du! Såklart får man försöka fokusera på det positiva, ofta går det naturligt för mig, men ibland får jag kämpa lite och ibland smyger bitterheten sig på och det känns bra att kunna erkänna det och vara medveten om det, för att kunna jobba bort den och inte fastna i det bittra.

Det svåra tycker jag är när folk rycker på axlarna och bara "jaja då får vi väl skaffa barn då (när jag nu inte fick det där fantastiska jobbet på andra sidan jorden eller vad det nu var)" och så gör de det och allt går förstås hur lätt som helst. Medan det för mig är min allra högsta önskan och vi kämpar år efter år efter år...

Oj, blev visst en lång kommentar. För er skull är det iaf inte ett dugg svårt att vara glad. Önskar er all lycka!

Jo sa...

Johanna: Tack snälla du! Hoppas att vi får tillfälle att kramas IRL snart!

Solveig: Det är ju som du skriver: Om man inte erkänner att det bittra finns där så tror jag att man riskerar att bli just det. Är man medveten om att det finns där kan man låta det ta det plats man känner att man har "råd" med utan att fastna i det.
Och visst ÄR det jobbigt när det "bara händer" för andra! Det handlar inte om att man är missunnsam eller så, bara att man blir plågsamt medveten om sin egen situation. Men det är nog så att även de har sina svåra stunder, deras kanske bara råkar handla om någon annan del av livet än barn-delen.

Du vet att jag håller alla tummar jag kan för er och hoppas att även ni kan få glädjas snart!
Tack för lyckönskningen, den betyder mycket! Kram