onsdag 18 december 2013

Såhär i juletider...

Ullharen och jag träffar ett antal andra mammor med barn regelbundet via en "mammagrupp" som vår barnavårdscentral har satt ihop. Det är ett gäng härliga mammor med härliga barn så det är väldigt kul att umgås och följa varandra, särskilt för mig som inte har så många vänner i Borås. 

Vi träffades i måndags och det kom fram att många av oss hade haft en väldigt blödig vecka. Det var flera som hade bidragit till Musikhjälpen (kärt ändamål för oss mammor såklart), det var någon som hade blivit fadder, någon som  hade köpt saker av Childhood Foundation osv. Det som var gemensamt för alla saker vi hade hittat på var att våra hjärtan ömmade för olika behjärtansvärda föreningar och personer. En solklar förklaring till att vi alla har blivit mer "blödiga" är såklart att vi själva har blivit föräldrar och plötsligt har ännu en "punkt" som triggas. Sen är det ju jul och det är ju då man slås av hur orättvist livet är för en del. Så är det ju alla år och det är väl inte för intet som Stadsmissionen, Frälsningsarmén m fl har sina bästa insamlingsdagar så här års. På ett sätt känns det ju lite som man köper sig fri när man lägger en slant i den där bössan eller grytan. Lite som att man ber om ursäkt för att man har det så bra.

I år har jag och J hittat ett sätt att dela med oss till de som har det lite sämre. Inte för att vi lever i lyx och överdåd, men jämfört med många så har vi det ju fantastiskt bra. Vi har gått med i något som heter Matkassen på Facebook. Där läggs det ut olika "ärenden" där olika människor och familjer söker hjälp på olika sätt. Man anmäler intresse för att hjälpa till i ett ärende genom att skicka meddelande till "Matkassen" och får då kontaktuppgifter till de personer som behöver hjälp. Det kan handla om behov av matkassar, kläder, så här års julklappar, osv. Oftast är det en familj med barn som behöver hjälp och hjärtat brister ju när man inser att det finns så många som inte har råd med mat och julklappar till sina små. Och de vi ser på Matkassen är ju faktiskt bara de som sväljer stoltheten och söker hjälp.

Vi anmälde oss till en familj i närheten av oss som behövde hjälp med julmat och kanske någon julklapp till en liten kille. J åkte och handlade julmat och en julklapp, vi la i lite extra julgodis och jag skickade med en fråga om storlek på lillkillen så jag kanske kan sy något till honom framöver. Mottagaren blev jättejätteglad, särskilt över pepparkakshus-satsen som J hade köpt så att mamman kunde göra pepparkakshus tillsammans med pojken. Det kändes ju jättebra att kunna få dela med oss till denna familj.

Men. Det känns inte bra. Det känns inte bättre efteråt. Det känns förjävligt. Det känns inte alls bra att de inte kan köpa EN julklapp till sin pojke när vi sitter här och väljer att "bara köpa ett par stycken till Ullharen, han är ju ändå så liten att han inte riktigt förstår detta med jul." Det känns inte alls bra att det sitter en mamma och knappt har kläder till sin pojke medan vi sitter här och ojar oss över att det är så jobbigt att hålla reda på vem vi har fått låna kläder till Ullharen av och att vi knappt hinner använda de kläder vi har innan han växer ur dem. Vi lever ett så skyddat liv att jag skäms.

Det var det ekonomiska. Där vi har vårt på det torra, men kan hjälpa andra relativt enkelt. Sen har vi det där andra. Det där att vi faktiskt har varandra. Vi är en liten familj på tre personer. Vi har släkt och vänner att fira jul med och åker som så många andra land och rike runt under julen för att fira med andra.
Alla har det inte så bra. Alla har inte några att flänga runt mellan. Dessa är ju lite svårare att hjälpa. Man kan ju inte fråga random människa om de vill komma hem och fira jul. Särskilt inte hem till oss eftersom vi tillhör de där som flänger runt. Men jag skulle vilja bjuda hem dem, jag skulle vilja bjuda in alla ensamma på en riktig Fanny och Alexanderjul med röda kinder och hela middevitten. Det går inte men jag tänkte försöka dra mitt strå till stacken genom att fixa lite julklappar till ett julfirande som hålls för ensamma här i Borås.

Väldigt låååångt inlägg, men om man slår ut detta på den dryga veckan som har gått sen jag bloggade sist så är det inte mycket per dag. :)
Om du har orkat ta dig ända hit, så ta dig gärna en titt på Matkassen. Det finns hur många som helst som behöver hjälp på olika sätt. Har du inte tid att handla en kasse och åka och lämna den personligen så kan man bidra med presentkort. Det finns ju många som skulle bli själaglada över att få lyxa till det med biobesök till exempel, så biocheckar är en bra sak att skänka.

Har du andra tips om bra ställen att hjälpa andra så dela gärna med dig av dem här.

2 kommentarer:

Maria Fuentes sa...

Jag känner precis som du! Det gör verkligen ont att se hur många det är som inte har råd till det som vi tar för givet. Förfärligt är det! Initiativ som matkassen är viktiga, inte minst för de som "hamnar mellan stolar". Men det behövs mer. De offentliga skyddsnäten behöver bli bättre och mer omfattande inte tvärt om. Kram till dig för att du delade med dig om detta.

Jo sa...

Maria: Det har verkligen blivit värre i år för min del Det beror självklart på Ullis, för nu har jag som sagt ännu en punkt att trigga. Det blir väldigt svårt att ignorera behovet av hjälp när man sitter framför sin gran med en go och glad liten kille. Att bara tänka tanken att han ska fara illa på något sätt gör ju att man mår fysiskt illa och tanken på att andra små lider på olika sätt får mig också att må illa. Precis som du skriver måste det ändras på en helt annan nivå och vi får göra vårt bästa för att dra det åt det hållet i valet nästa höst. Det bästa vore ju såklart att engagera sig personligen inom politiken med där är jag inte riktigt ännu :) Kram!